Mellan hopp och förtvivlan

Kl 22:30 ringde telefonen, i andra änden hör jag en gråtande röst, en vän som håller på att förlåra sin häst. Ett ungt sto som hon själv har fött upp. "Kan du komma och hjälpa mig, vi måste åka till klinik" Självklart! I ett sånt läge så finns det inget annat i min värld. Visst vad kan jag göra när hoppet tycks vara ute, men jag vet så väl vad det betyder att stå där själv och se sitt älskade djur lida. Jag kastar mig i bilen och kör 40 min senare är jag framme, veterinären är på plats och hästen har fått dropp och smärtstillande och lugnande. Vad göra? En operation kan krävas, en kostnad mellan 50 och 100 tusen, kommer hon att överleva? Kommer hon att klara resan till Helsingborg? Åka eller inte? Avliva eller inte? Vad är bäst för djuret? Tankarna snurrar? Vi beslutar till slut att ge henne en sista chans, hon får mera dropp och mera smärtstillande och lugnande. Sen vänta, vänta och vänta. "Blir hon sämre får ni ringa, så kommer jag och vi får ta bort henne, säger veterinären". "Hjälp henne Bea", ber min vän. Jag går in och lägger händerna på henne, masserar försiktigt och trycker på utvalda punkter. Plötsligt börjar hon att tugga och jäspa. "Gud" utbrister min vänninas sysster, "det har hon inte gjort sen i morse" Jag gör samma sak ytterligare en gång, sen går jag in för att få i mig lite mat i fall att vi behöver åka. Strax efter kommer min väns sysster och ropar "Hon äter, hon äter!" Hoppet började stiga, det kanske finns en chans. Vi går ut till stallet och jag gör massagen och akupressuren igen, nu äter hon, ser piggare ut, magen är igång och hon t o m vissar attityd. Vi är så tacksamma allihop, att hon fick en chans och att det gick vägen. Jag sätter mig i bilen och 40 min senare är jag hemma igen och lägger mig i min säng, jag har ca 3 timmar innan kl ringer igen och då det är dags att åka, dock bara till jobbet.